måndag 27 augusti 2012

Torka aldrig tårar utan handskar


Jag har nyss läst en av de jobbigaste böckerna på länge. Jag undviker helst den här typen av böcker, böcker som jag vet på förhand kommer att få mig att må dåligt, men den här gången kunde jag inte låta bli. Jag har förstås läst Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”, den första delen i en trilogi om Sveriges och homosexualitetens historia. Första delens undertitel är Kärleken, de två nästföljande som kommer under 2013 heter Sjukdomen och Döden. Det ska bli spännande att se hur de vävs ihop alternativt skiljs åt, för i Kärleken är både Sjukdomen och Döden mer eller mindre påtagligt närvarande. 

Vi får träffa Benjamin och Rasmus, från småstads- och Jehovas Vittnes-uppväxten, till mötet med den riktiga familjen i Stockholm där man för första gången får visa vem man är och vad man känner. Stockholm på det toleranta åttiotalet, där homosexuella kan träffas på platser där man dricker kaffe och öl, eller på platser där man inte pratar utan har sex. När man ännu inte vet vad HIV är för något, när det endast är ett vagt växande orosmoln som nämns på nyheterna mellan allt annat elände. 

Men där trots allt folk blir sjuka, och flera karaktärers hemska och sorgliga öden förebådas av bokens berättare. Jag läser boken med tårar i ögonen och en klump i magen, med en önskan att det inte fanns fler delar och berättelser att berätta, utan stanna vid en julafton där Benjamin och Rasmus går genom ett snöigt Stockholm hand i hand med världen för sina fötter.

Boken är som en dokumentärroman och jag tycker att Gardell är briljant. Boken är ett tidsdokument men också en kärlekshistoria. DN Kultur skrev idag att Gardell med det här verket har skrivit in sig i litteraturhistorien och jag tror att skribenten har rätt. 

Obligatorisk läsning på det här tycker jag!


lördag 30 juni 2012

Skriva

Häromveckan fick jag ett exemplar av tidskriften Skriva genom Booked och det har varit en alltigenom nöjsam läsning. När jag fick numret och såg att dess tema var deckare måste jag erkänna att jag blev en aning skeptisk, för deckare är egentligen inte riktigt min genre. Men min skepsis kom på skam efter att jag börjat läsa och fann avsnitten om deckargenren vara riktigt intressanta. I flertalet längre artiklar får vi som läsare tips från några av våra mest namnkunniga deckarförfattare. Johan Theorin, en av de deckarförfattare som jag verkligen uppskattar, tipsar till exempel om att ge lagom mycket information, något som väl är applicerbart på allt vårt skrivande egentligen.

Tidskriftens längre artiklar bryts upp med kortare avsnitt, där man till exempel får tips om den underbara sidan Bookshelfporn som verkligen är något att gotta sig i för alla oss bokälskare! Flera av artiklarna jag läser får mig också att fundera över skrivandets värde. Mattias Hagberg skriver till exempel en krönika där diskussionen om huruvida det är verket eller författaren som skall vara det viktiga, där Hagberg menar att det idag är svårt för en bok att överleva om dess författare inte har "ett dramatiskt levnadsöde" eller trivs i tvsofforna. Det är ju en förändring som har skett i vår tid, litteraturhistoriskt har det varit ointressant och snudd på tabu att lägga in för mycket av författaren i hens verk. Hur borde det vara? Det är klart att jag blir nyfiken på författaren bakom en bok jag läst och uppskattat väldigt mycket, samtidigt som jag inte tycker att författaren skall bli varan som säljs snarare än boken.

Det är verkligen härligt att läsa en tidskrift som är så välskriven och jämn. Tidskriften Skriva är något jag varmt rekommenderar för alla oss boknördar; bokintresset (tycker jag) föder nämligen också ett intresse för hantverket som ligger bakom.

torsdag 21 juni 2012

Bästa jobbet

I dagarna två har vi haft minikollo för unga mellan tretton och sexton år. Vi har boktipsat, läst, tävlat och som avslutning hade vi besök av Johanna Lindbäck - bästa möjliga avslutning på två underbara dagar! Vad Johanna tyckte om besöket kan ni läsa här. Återkommer med några av guldkornen från vår boktipshög, men dagens tips blir förstås att läsa något av Johanna Lindbäck. Min midsommarläsning blir Amanda Hellbergs senaste bok, som är hennes första ungdomsbok: Jag väntar under mossan.


söndag 10 juni 2012

Favoriter

Det finns vissa stycken i böcker som jag vill behålla, markera och återgå till ibland. Dessa få meningar kan vara avgörande för vad jag tycker om boken och är det absolut för hur jag kommer att minnas den. Alltför ofta glöms de bort; kanske för att jag lämnat tillbaka boken till biblioteket, eller för att jag helt enkelt missat att markera stycket i boken. Jellicoe Road är en bok full med formuleringar och stycken som jag vill spara och suga lite extra på. Men innan jag väljer vilket/vilka stycken som är bäst i den boken, tänker jag bjuda på en annan favorit från Haruki Marukamis Sputnikälskling:

(s.182)
Åt molnens flykt anförtror jag mitt öde.
Åt det friska gräsets doft och vindens brus överlåter jag lugnt mitt hjärta.
Vad jag vet och vad jag inte vet - och till och med skillnaden mellan dessa saker -
spelar inte längre den minsta roll för mig.

lördag 9 juni 2012

Dystopimätt


Den senaste tiden har jag läst många dystopiska ungdomsromaner. Det gör att nyhetsrapporterna som berättar om människor som äter andra människor plötsligt känns extra obehagliga. Tänk om det är nu världen går under. Tänk om det är nu vi ska straffas för att vi inte tar det hägrande klimathotet på allvar. Eller för vårt tekonologiska beroende. 
Eller så behöver jag helt enkelt en dystopipaus.

Hursomhelst får det mig att fundera över vad som ligger bakom denna trend att skriva dystopiska ungdomsromaner. Vill författarna skrämma oss att agera innan det är försent och kommer det att fungera? För mig blir risken stor att man blir mätt på alla som skriker "vargen kommer" och istället blir likgiltig inför denna problematik. 

I Charles Higsons Farsot har alla över sexton drabbats av någon slags virus och förvandlats till människoätande zombies. Här får barnen klara sig helt på egen hand och föra krig mot de varelser som en gång varit deras föräldrar eller syskon. 
I Scott Westerfelds Ful är den värld som vi känner den sedan länge förstörd. I den nya världen blir alla ”snyggingar” när de fyllt sexton. Man opereras efter ett vetenskapligt bestämt skönhetsideal och alla får samma längd, vikt och proportioner. Detta är något som alla så kallade ”fulingar” ser fram emot. Det ”fulingarna” inte vet är att samtidigt som operationen görs förändras också något i hjärnan, som gör en lite långsammar/mer korkad och lättare att forma. De som styr dessa samhällen hävdar att denna process, att göra alla snygga, är det som skiljer den nya världen från den gamla. Ser alla likadana ut har alla samma förutsättningar och krig, avundsjuka och svartsjuka behöver inte längre existera. Men allt kanske ändå inte är så enkelt.
Det finns en del som inte köper detta sätt att se på världen, som rymmer innan operationen genomförts och väljer att leva som ”vildar”, utan modern teknologi och för evigt fula. Tally har alltid sett fram emot att få bli snygg, men flera oväntade händelser gör att hon finner sig själv på rymmen, på jakt efter den gömda "fuling"-staden Smoke.
Den bok som gjorde mig mest dyster till sinnes var nog Mitt klimatkatastrofala liv av Saci Lloyd, för den utspelar sig bara ett par år fram i tiden. Klimathotet har gått från hot till bister verklighet. I England har man inte längre möjlighet att själv förse landet med el, utan är helt beroende av andra länder som Frankrike, vilka alla blir mer och mer ovilliga att dela med sig. Det införs koldioxidransonering och plötsligt får människor ställa tillbaka varor på hyllan för att de förbrukat för mycket koldioxid, skippa chartersemestrarna och finna värmen avstängd för att någon badat för länge. En natt slås all el ut i London, och människor blir som besatta och ger sig ut på gatorna för att plundra. Det här väcker tankar om det är så att vår civilisation och dess grundläggande moraliska värderingar är så lätta att sätta åt sidan. 

Vidare finns det förstås aktuella Hungerspelstrilogin med Suzanne Collins, Carrie Ryans Vassa tändernas skog och många fler. För er som alltså inte hunnit bli dystopimätta! Själv ska jag äntligen sätta tänderna i Melina Marchettas Jellicoe Road nu. Ska bli spännande att se hur den svenska översättningen är - om detta återkommer jag!


onsdag 6 juni 2012

Giftiga växter, sorg och mumintroll


Gift för nybörjare är den första boken som ges ut på svenska av den isländske poeten och författaren Eirikur Örn Norddahl. På bokens baksida står det att den inte är en stor bok som handlar om viktiga händelser. Det håller jag inte med om. Vissa saker kanske man bara anar, medan andra inte uppdagas förrän i slutet, men det är helt säkert viktiga händelser som avhandlas i Gift för nybörjare.
Bokens huvudpersoner är Halldor och Disa. De bor ihop, men är inte ett par. Det finns schema för vem som ska diska, laga mat, tvätta och vid telefonen fyller man i precis hur länge man har pratat. Det är en strukturerad tillvaro för två människor som på olika sätt har tappat grepp om verkligheten.  Disa sörjer förlusten av sin dotter och vad som egentligen felar Halldor får vi till en början inte veta.

Allting ställs på sin spets när Disa en dag kommer hem med dels en enorm giftig krukväxt, dels den sadomasochistiske genusvetaren Högni. Det här får Halldor att totalt tappa balansen och han blir besatt av den giftiga sommarcypressen och börjar på olika sätt förtära denna. Eftersom största delen av boken är berättad ur Halldors perspektiv, och Halldor själv är påverkad av den giftiga växten, blir flera stycken rent hallucinatoriska och författaren gör ett fantastiskt jobb med att väva ihop fantasi och verklighet.Det är en poetisk skildring med ett flytande språk som kanske, innan man börjat skrapa på ytan, framförallt handlar om två personer och ganska oviktiga händelser som vem som ska laga lunch eller vem som får bestämma vilka växter som ska finnas i hemmet. Men när man tittar lite närmre är det också en berättelse om sorg, skuld, manlighet och kanske kärlek. Och vad gör egentligen ett osynligt mumintroll när mörkret faller över lördagsnatten?

Jag tycker mycket om den här lilla märkliga och ganska sorgliga boken. Jag rekommenderar er verkligen att läsa den och sen vill jag hemskt gärna diskutera det för mig ganska chockerande slutet!
Jag kan också tipsa om att hålla utkik efter Eirikur Örn Norddahl på årets bokmässa i Göteborg där han ska vara med. Jag ser verkligen fram emot årets nordiska tema och kommer definitivt att hålla utkik efter Norddahl!


Fler som skrivit om Gift för nybörjare
DN Helsingborgs Dagblad SvD Tidningen Kulturen 

måndag 28 maj 2012

Sommarlängtan


Den senaste veckans värmebölja gör att jag längtar så efter sommaren och framförallt efter semestern. Nu har nedräkningen börjat på allvar. Givetvis har också planeringen av årets sommarläsning satt igång och bokhögen är som sig bör redan ordentligt hög. Det måste ju finnas något för såväl strandkanten, hängmattan som de regniga dagarna. Högen kan delas in i två sektioner: på vuxenfronten har jag satt mig för att läsa de flesta böckerna från förlaget Sekwa. De ger ut fantastisk litteratur av franska författare. Ett exempel är förstås underbara Igelkottens elegans av Muriel Barbery. På barn- och ungdomsidan kommer Jenny Valentine att dominera. Jag har ännu inte hunnit läsa en enda bok av henne, trots att jag tror att hennes böcker, där tillfälligheter ofta skruvar till handlingen ordentligt, kommer att passa mig som handen i handsken. Här blir det titlar som Trasig soppa, Hitta Violet Park och den nyutkomna Myrstacken. I dagarna ska jag också få den svenska översättningen av Melina Marchettas underbara Jellicoe Road.

Den längtar jag extra mycket efter!



lördag 19 maj 2012

Känslan av att någonting saknas

Jag har nyss läst Kristoffer Leandoers och Åsa Ekströms Namnsdagsflickan och känner mig tämligen tveksam till vad jag tycker om den. För jag borde tycka om den. Det är en grafisk roman som blandar fantasy med socialrealism - det är några av mina litterära favoritingredienser.

Kim och Robin är bästa vänner, båda med struliga hemförhållanden och ett stort behov av att fly verkligheten. Deras sätt att fly blir att skapa en egen värld, det medeltida landet Berghendia. Efterhand blir det svårt att komma överens om Berghendias öde och de båda vännerna bråkar sönder allt. Robins lillasyster, som kallas Namnsdagsflickan, försöker medla och föra in mer kärlek och värme både i verkligheten och i Berghendia. Kim och Robins vänskap sätts på prov, men när Namnsdagsflickan hamnar i koma misstänker de att hon har fastnat i deras parallella universum och måste nu komma på ett sätt att få henne ut ifrån Berghendia.

I Berghendia får vi i en parallell berättelse följa prinsessan Leana, som alltmer tröstlöst försöker styra sitt land och rädda dess invånare från invasion från fladderormarna. Hennes närmsta rådgivare sviker henne och hon tvingas göra en resa på liv och död, där hon får omvärdera det mesta med sitt liv.

Insprängt i allt får vi dessutom ta del av Kims superhjätestrip om Kassandra Karat och dessa inslagen är väldigt bra och Åsa Ekströms illustrationer är otroligt snygga.

Det är en fin berättelse, med väldigt fina illustrationer. Men den berör mig inte. Jag funderar på vad som egentligen är syftet med boken. Vill författaren berätta en historia eller varna oss för att ägna oss åt eskapism? Är det så att det är en för stor berättelse i ett för litet format? Hade det behövts mer utrymme för att jag skulle kunna känna något för Namnsdagsflickan och Leana? Jag får nog fundera vidare på det, men Namnsdagsflickan fångar inte mig. Det är något som saknas.

Fler som skrivit om Namnsdagsflickan:
SvDSwedish zombieBarnbokspratFlaskposten

torsdag 17 maj 2012

This is what love feels like

Jag har sett en helt fantastisk film som jag tänkte tipsa om såhär i långhelgstider. Regissören heter Mike Mills och filmen Beginners. Huvudpersonen Oliver, som spelas av Ewan McGregor, har i filmens början förlorat sin pappa. Handlingen hoppar fram och tillbaka i tiden. Dels får vi tittare lära känna Olivers pappa som kommer ut som homosexuell efter att hans fru dött. Då är pappan, Hal, 75 år gammal. Det handlar om ett sent sexuellt uppvaknande och ett sätt att i ordets sanna mening leva livet. Dels fortsätter filmen där vi första gången får träffa Oliver - ett par månader efter att pappan dött. Här får vi följa hans försök att hitta tillbaka till och få sin vardag att gå ihop igen. Kanske finns det också saker som behöver förändras. På en maskerad träffar han en vacker skådespelerska som han blir handlöst förälskad i. Oliver får kämpa med den egna rädslan för att släppa någon inpå livet och önskan att göra mer som pappan gjorde de sista åren: ta vara på livet i allmänhet och kärleken i synnerhet.

Det här är en så vacker film. Den handlar om svåra saker utan att bli alltför tung.  Det är fantastiska miljöer och underbara människoporträtt. Det finns situationer att skratta åt, eller snarare skratta med. Jag sitter med tårar i ögonen genom hela filmen.

På ett bra sätt.
Se den!

lördag 12 maj 2012

Eld






Nu har jag läst färdigt andra delen i Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs planerade trilogi om den lilla staden Engelsfors i Bergslagen - platsen för apokalypsens början. Jag måste erkänna att det tog en bra stund att koppla rätt namn till rätt karaktär. Det märktes att det gått lite för lång tid sedan jag läste Cirkeln, första delen. Men när jag väl klurat ut detta och kunde koncentrera mig på handlingen kan jag bara konstatera att författarduon gjort det igen och kanske till och med lite bättre den här gången.

Eld dryper av socialrealism och författarnas tecknande av den lilla småstaden Engelsfors och dess invånare är helt fantastisk. Engelsfors är en typisk trött småstad, som känns stagnerad och tom på engagemang och entusiasm. Därför blir den delen av boken som handlar om uppstartandet av den sektartade rörelsen Positiva Engelsfors, PE, helt briljant. Staden behöver något att tro på, och nästan alla rycks med i de förföriska tankegångarna (som även vårt samhälle idag präglas av) om att var och en är sin egen lyckas smed, att de som misslyckas helt enkelt inte har en tillräckligt positiv inställning. (Det får förstås mig genast att tänka på Barbara Ehrenreichs bok Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.) 
När jag skriver hela staden menar jag förstås inte våra utvalda häxor. Minoo, Linnéa, Ida, Vanessa och Anna-Karin är redan från början skeptiska, och börjar så småningom misstänka att det finns någon form av ond magi inblandat i rörelsens succéartade framfart. 

Precis som i första boken är jag så imponerad av hur de utvalda inte allihopa är goda eller lätta att tycka om. Vi skaffar oss väl alla våra favoriter, men det går helt enkelt inte att tycka om dem allihop. Den karaktär som jag, såväl som de andra utvalda, har svårast för - Ida - ges dock ganska mycket utrymme i Eld och trots att jag kanske inte riktigt förlikas med henne så ökar min förståelse för henne genom denna bok. 

Så, apokalypsen hägrar för tjejerna och spänningen trappas upp ytterligare lite i Eld. Rådet, i form av två dryga överlägsna stockholmare, dyker upp för att ställa Anna-Karin inför rätta för sitt missbruk av magi i förra boken. Det blir viktigare än någonsin att tjejerna håller samman.

Samtidigt fortsätter vardagen för de utvalda, och här blandas prestationsångest i skolan med rädsla för föräldrarnas eventuella skilsmässa. Givetvis finns det också inslag av olycklig kälek. Det är i den här blandningen som böckernas styrka ligger, åtminstone för mig. Bara för att världen går under slutar inte vardagen att existera.
Däremot vet jag inte hur min vardag ska kunna gå ihop med den långa längtan efter nästa del som nu väntar!!


Fler som skrivit om Eld:
Kulturbloggen Bokhora SVD DN