lördag 9 juni 2012

Dystopimätt


Den senaste tiden har jag läst många dystopiska ungdomsromaner. Det gör att nyhetsrapporterna som berättar om människor som äter andra människor plötsligt känns extra obehagliga. Tänk om det är nu världen går under. Tänk om det är nu vi ska straffas för att vi inte tar det hägrande klimathotet på allvar. Eller för vårt tekonologiska beroende. 
Eller så behöver jag helt enkelt en dystopipaus.

Hursomhelst får det mig att fundera över vad som ligger bakom denna trend att skriva dystopiska ungdomsromaner. Vill författarna skrämma oss att agera innan det är försent och kommer det att fungera? För mig blir risken stor att man blir mätt på alla som skriker "vargen kommer" och istället blir likgiltig inför denna problematik. 

I Charles Higsons Farsot har alla över sexton drabbats av någon slags virus och förvandlats till människoätande zombies. Här får barnen klara sig helt på egen hand och föra krig mot de varelser som en gång varit deras föräldrar eller syskon. 
I Scott Westerfelds Ful är den värld som vi känner den sedan länge förstörd. I den nya världen blir alla ”snyggingar” när de fyllt sexton. Man opereras efter ett vetenskapligt bestämt skönhetsideal och alla får samma längd, vikt och proportioner. Detta är något som alla så kallade ”fulingar” ser fram emot. Det ”fulingarna” inte vet är att samtidigt som operationen görs förändras också något i hjärnan, som gör en lite långsammar/mer korkad och lättare att forma. De som styr dessa samhällen hävdar att denna process, att göra alla snygga, är det som skiljer den nya världen från den gamla. Ser alla likadana ut har alla samma förutsättningar och krig, avundsjuka och svartsjuka behöver inte längre existera. Men allt kanske ändå inte är så enkelt.
Det finns en del som inte köper detta sätt att se på världen, som rymmer innan operationen genomförts och väljer att leva som ”vildar”, utan modern teknologi och för evigt fula. Tally har alltid sett fram emot att få bli snygg, men flera oväntade händelser gör att hon finner sig själv på rymmen, på jakt efter den gömda "fuling"-staden Smoke.
Den bok som gjorde mig mest dyster till sinnes var nog Mitt klimatkatastrofala liv av Saci Lloyd, för den utspelar sig bara ett par år fram i tiden. Klimathotet har gått från hot till bister verklighet. I England har man inte längre möjlighet att själv förse landet med el, utan är helt beroende av andra länder som Frankrike, vilka alla blir mer och mer ovilliga att dela med sig. Det införs koldioxidransonering och plötsligt får människor ställa tillbaka varor på hyllan för att de förbrukat för mycket koldioxid, skippa chartersemestrarna och finna värmen avstängd för att någon badat för länge. En natt slås all el ut i London, och människor blir som besatta och ger sig ut på gatorna för att plundra. Det här väcker tankar om det är så att vår civilisation och dess grundläggande moraliska värderingar är så lätta att sätta åt sidan. 

Vidare finns det förstås aktuella Hungerspelstrilogin med Suzanne Collins, Carrie Ryans Vassa tändernas skog och många fler. För er som alltså inte hunnit bli dystopimätta! Själv ska jag äntligen sätta tänderna i Melina Marchettas Jellicoe Road nu. Ska bli spännande att se hur den svenska översättningen är - om detta återkommer jag!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar