lördag 19 maj 2012

Känslan av att någonting saknas

Jag har nyss läst Kristoffer Leandoers och Åsa Ekströms Namnsdagsflickan och känner mig tämligen tveksam till vad jag tycker om den. För jag borde tycka om den. Det är en grafisk roman som blandar fantasy med socialrealism - det är några av mina litterära favoritingredienser.

Kim och Robin är bästa vänner, båda med struliga hemförhållanden och ett stort behov av att fly verkligheten. Deras sätt att fly blir att skapa en egen värld, det medeltida landet Berghendia. Efterhand blir det svårt att komma överens om Berghendias öde och de båda vännerna bråkar sönder allt. Robins lillasyster, som kallas Namnsdagsflickan, försöker medla och föra in mer kärlek och värme både i verkligheten och i Berghendia. Kim och Robins vänskap sätts på prov, men när Namnsdagsflickan hamnar i koma misstänker de att hon har fastnat i deras parallella universum och måste nu komma på ett sätt att få henne ut ifrån Berghendia.

I Berghendia får vi i en parallell berättelse följa prinsessan Leana, som alltmer tröstlöst försöker styra sitt land och rädda dess invånare från invasion från fladderormarna. Hennes närmsta rådgivare sviker henne och hon tvingas göra en resa på liv och död, där hon får omvärdera det mesta med sitt liv.

Insprängt i allt får vi dessutom ta del av Kims superhjätestrip om Kassandra Karat och dessa inslagen är väldigt bra och Åsa Ekströms illustrationer är otroligt snygga.

Det är en fin berättelse, med väldigt fina illustrationer. Men den berör mig inte. Jag funderar på vad som egentligen är syftet med boken. Vill författaren berätta en historia eller varna oss för att ägna oss åt eskapism? Är det så att det är en för stor berättelse i ett för litet format? Hade det behövts mer utrymme för att jag skulle kunna känna något för Namnsdagsflickan och Leana? Jag får nog fundera vidare på det, men Namnsdagsflickan fångar inte mig. Det är något som saknas.

Fler som skrivit om Namnsdagsflickan:
SvDSwedish zombieBarnbokspratFlaskposten

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar