Favoriter

Det finns vissa stycken i böcker som jag vill behålla, markera och återgå till ibland. Dessa få meningar kan vara avgörande för vad jag tycker om boken och är det absolut för hur jag kommer att minnas den. Alltför ofta glöms de bort; kanske för att jag lämnat tillbaka boken till biblioteket, eller för att jag helt enkelt missat att markera stycket i boken. Jellicoe Road är en bok full med formuleringar och stycken som jag vill spara och suga lite extra på. Men innan jag väljer vilket/vilka stycken som är bäst i den boken, tänker jag bjuda på en annan favorit från Haruki Marukamis Sputnikälskling:

(s.182)

Åt molnens flykt anförtror jag mitt öde.

Åt det friska gräsets doft och vindens brus överlåter jag lugnt mitt hjärta.

Vad jag vet och vad jag inte vet - och till och med skillnaden mellan dessa saker -

spelar inte längre den minsta roll för mig.

Sommarlängtan

Den senaste veckans värmebölja gör att jag längtar så efter sommaren och framförallt efter semestern. Nu har nedräkningen börjat på allvar. Givetvis har också planeringen av årets sommarläsning satt igång och bokhögen är som sig bör redan ordentligt hög. Det måste ju finnas något för såväl strandkanten, hängmattan som de regniga dagarna. Högen kan delas in i två sektioner: på vuxenfronten har jag satt mig för att läsa de flesta böckerna från förlaget Sekwa. De ger ut fantastisk litteratur av franska författare. Ett exempel är förstås underbara Igelkottens elegans av Muriel Barbery. På barn- och ungdomsidan kommer Jenny Valentine att dominera. Jag har ännu inte hunnit läsa en enda bok av henne, trots att jag tror att hennes böcker, där tillfälligheter ofta skruvar till handlingen ordentligt, kommer att passa mig som handen i handsken. Här blir det titlar som Trasig soppa, Hitta Violet Park och den nyutkomna Myrstacken. I dagarna ska jag också få den svenska översättningen av Melina Marchettas underbara Jellicoe Road.

Den längtar jag extra mycket efter!

Eld

Nu har jag läst färdigt andra delen i Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs planerade trilogi om den lilla staden Engelsfors i Bergslagen - platsen för apokalypsens början. Jag måste erkänna att det tog en bra stund att koppla rätt namn till rätt karaktär. Det märktes att det gått lite för lång tid sedan jag läste Cirkeln, första delen. Men när jag väl klurat ut detta och kunde koncentrera mig på handlingen kan jag bara konstatera att författarduon gjort det igen och kanske till och med lite bättre den här gången.

Eld dryper av socialrealism och författarnas tecknande av den lilla småstaden Engelsfors och dess invånare är helt fantastisk. Engelsfors är en typisk trött småstad, som känns stagnerad och tom på engagemang och entusiasm. Därför blir den delen av boken som handlar om uppstartandet av den sektartade rörelsen Positiva Engelsfors, PE, helt briljant. Staden behöver något att tro på, och nästan alla rycks med i de förföriska tankegångarna (som även vårt samhälle idag präglas av) om att var och en är sin egen lyckas smed, att de som misslyckas helt enkelt inte har en tillräckligt positiv inställning. (Det får förstås mig genast att tänka på Barbara Ehrenreichs bok Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.) När jag skriver hela staden menar jag förstås inte våra utvalda häxor. Minoo, Linnéa, Ida, Vanessa och Anna-Karin är redan från början skeptiska, och börjar så småningom misstänka att det finns någon form av ond magi inblandat i rörelsens succéartade framfart. 

Precis som i första boken är jag så imponerad av hur de utvalda inte allihopa är goda eller lätta att tycka om. Vi skaffar oss väl alla våra favoriter, men det går helt enkelt inte att tycka om dem allihop. Den karaktär som jag, såväl som de andra utvalda, har svårast för - Ida - ges dock ganska mycket utrymme i Eld och trots att jag kanske inte riktigt förlikas med henne så ökar min förståelse för henne genom denna bok. 

Så, apokalypsen hägrar för tjejerna och spänningen trappas upp ytterligare lite i Eld. Rådet, i form av två dryga överlägsna stockholmare, dyker upp för att ställa Anna-Karin inför rätta för sitt missbruk av magi i förra boken. Det blir viktigare än någonsin att tjejerna håller samman.

Samtidigt fortsätter vardagen för de utvalda, och här blandas prestationsångest i skolan med rädsla för föräldrarnas eventuella skilsmässa. Givetvis finns det också inslag av olycklig kälek. Det är i den här blandningen som böckernas styrka ligger, åtminstone för mig. Bara för att världen går under slutar inte vardagen att existera.
Däremot vet jag inte hur min vardag ska kunna gå ihop med den långa längtan efter nästa del som nu väntar!!


Fler som skrivit om Eld:
Kulturbloggen Bokhora SVD DN