Dystopimätt

Den senaste tiden har jag läst många dystopiska ungdomsromaner. Det gör att nyhetsrapporterna som berättar om människor som äter andra människor plötsligt känns extra obehagliga. Tänk om det är nu världen går under. Tänk om det är nu vi ska straffas för att vi inte tar det hägrande klimathotet på allvar. Eller för vårt tekonologiska beroende. 

Eller så behöver jag helt enkelt en dystopipaus.

Hursomhelst får det mig att fundera över vad som ligger bakom denna trend att skriva dystopiska ungdomsromaner. Vill författarna skrämma oss att agera innan det är försent och kommer det att fungera? För mig blir risken stor att man blir mätt på alla som skriker "vargen kommer" och istället blir likgiltig inför denna problematik. 

I Charles Higsons Farsot har alla över sexton drabbats av någon slags virus och förvandlats till människoätande zombies. Här får barnen klara sig helt på egen hand och föra krig mot de varelser som en gång varit deras föräldrar eller syskon. 

I Scott Westerfelds Ful är den värld som vi känner den sedan länge förstörd. I den nya världen blir alla ”snyggingar” när de fyllt sexton. Man opereras efter ett vetenskapligt bestämt skönhetsideal och alla får samma längd, vikt och proportioner. Detta är något som alla så kallade ”fulingar” ser fram emot. Det ”fulingarna” inte vet är att samtidigt som operationen görs förändras också något i hjärnan, som gör en lite långsammar/mer korkad och lättare att forma. De som styr dessa samhällen hävdar att denna process, att göra alla snygga, är det som skiljer den nya världen från den gamla. Ser alla likadana ut har alla samma förutsättningar och krig, avundsjuka och svartsjuka behöver inte längre existera. Men allt kanske ändå inte är så enkelt.

Det finns en del som inte köper detta sätt att se på världen, som rymmer innan operationen genomförts och väljer att leva som ”vildar”, utan modern teknologi och för evigt fula. Tally har alltid sett fram emot att få bli snygg, men flera oväntade händelser gör att hon finner sig själv på rymmen, på jakt efter den gömda "fuling"-staden Smoke.

Den bok som gjorde mig mest dyster till sinnes var nog Mitt klimatkatastrofala liv av Saci Lloyd, för den utspelar sig bara ett par år fram i tiden. Klimathotet har gått från hot till bister verklighet. I England har man inte längre möjlighet att själv förse landet med el, utan är helt beroende av andra länder som Frankrike, vilka alla blir mer och mer ovilliga att dela med sig. Det införs koldioxidransonering och plötsligt får människor ställa tillbaka varor på hyllan för att de förbrukat för mycket koldioxid, skippa chartersemestrarna och finna värmen avstängd för att någon badat för länge. En natt slås all el ut i London, och människor blir som besatta och ger sig ut på gatorna för att plundra. Det här väcker tankar om det är så att vår civilisation och dess grundläggande moraliska värderingar är så lätta att sätta åt sidan. 

Vidare finns det förstås aktuella Hungerspelstrilogin med Suzanne Collins, Carrie Ryans Vassa tändernas skog och många fler. För er som alltså inte hunnit bli dystopimätta! Själv ska jag äntligen sätta tänderna i Melina Marchettas Jellicoe Road nu. Ska bli spännande att se hur den svenska översättningen är - om detta återkommer jag!

Sommarlängtan

Den senaste veckans värmebölja gör att jag längtar så efter sommaren och framförallt efter semestern. Nu har nedräkningen börjat på allvar. Givetvis har också planeringen av årets sommarläsning satt igång och bokhögen är som sig bör redan ordentligt hög. Det måste ju finnas något för såväl strandkanten, hängmattan som de regniga dagarna. Högen kan delas in i två sektioner: på vuxenfronten har jag satt mig för att läsa de flesta böckerna från förlaget Sekwa. De ger ut fantastisk litteratur av franska författare. Ett exempel är förstås underbara Igelkottens elegans av Muriel Barbery. På barn- och ungdomsidan kommer Jenny Valentine att dominera. Jag har ännu inte hunnit läsa en enda bok av henne, trots att jag tror att hennes böcker, där tillfälligheter ofta skruvar till handlingen ordentligt, kommer att passa mig som handen i handsken. Här blir det titlar som Trasig soppa, Hitta Violet Park och den nyutkomna Myrstacken. I dagarna ska jag också få den svenska översättningen av Melina Marchettas underbara Jellicoe Road.

Den längtar jag extra mycket efter!

Eld

Nu har jag läst färdigt andra delen i Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs planerade trilogi om den lilla staden Engelsfors i Bergslagen - platsen för apokalypsens början. Jag måste erkänna att det tog en bra stund att koppla rätt namn till rätt karaktär. Det märktes att det gått lite för lång tid sedan jag läste Cirkeln, första delen. Men när jag väl klurat ut detta och kunde koncentrera mig på handlingen kan jag bara konstatera att författarduon gjort det igen och kanske till och med lite bättre den här gången.

Eld dryper av socialrealism och författarnas tecknande av den lilla småstaden Engelsfors och dess invånare är helt fantastisk. Engelsfors är en typisk trött småstad, som känns stagnerad och tom på engagemang och entusiasm. Därför blir den delen av boken som handlar om uppstartandet av den sektartade rörelsen Positiva Engelsfors, PE, helt briljant. Staden behöver något att tro på, och nästan alla rycks med i de förföriska tankegångarna (som även vårt samhälle idag präglas av) om att var och en är sin egen lyckas smed, att de som misslyckas helt enkelt inte har en tillräckligt positiv inställning. (Det får förstås mig genast att tänka på Barbara Ehrenreichs bok Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.) När jag skriver hela staden menar jag förstås inte våra utvalda häxor. Minoo, Linnéa, Ida, Vanessa och Anna-Karin är redan från början skeptiska, och börjar så småningom misstänka att det finns någon form av ond magi inblandat i rörelsens succéartade framfart. 

Precis som i första boken är jag så imponerad av hur de utvalda inte allihopa är goda eller lätta att tycka om. Vi skaffar oss väl alla våra favoriter, men det går helt enkelt inte att tycka om dem allihop. Den karaktär som jag, såväl som de andra utvalda, har svårast för - Ida - ges dock ganska mycket utrymme i Eld och trots att jag kanske inte riktigt förlikas med henne så ökar min förståelse för henne genom denna bok. 

Så, apokalypsen hägrar för tjejerna och spänningen trappas upp ytterligare lite i Eld. Rådet, i form av två dryga överlägsna stockholmare, dyker upp för att ställa Anna-Karin inför rätta för sitt missbruk av magi i förra boken. Det blir viktigare än någonsin att tjejerna håller samman.

Samtidigt fortsätter vardagen för de utvalda, och här blandas prestationsångest i skolan med rädsla för föräldrarnas eventuella skilsmässa. Givetvis finns det också inslag av olycklig kälek. Det är i den här blandningen som böckernas styrka ligger, åtminstone för mig. Bara för att världen går under slutar inte vardagen att existera.
Däremot vet jag inte hur min vardag ska kunna gå ihop med den långa längtan efter nästa del som nu väntar!!


Fler som skrivit om Eld:
Kulturbloggen Bokhora SVD DN