Det finns vissa stycken i böcker som jag vill behålla, markera och återgå till ibland. Dessa få meningar kan vara avgörande för vad jag tycker om boken och är det absolut för hur jag kommer att minnas den. Alltför ofta glöms de bort; kanske för att jag lämnat tillbaka boken till biblioteket, eller för att jag helt enkelt missat att markera stycket i boken. Jellicoe Road är en bok full med formuleringar och stycken som jag vill spara och suga lite extra på. Men innan jag väljer vilket/vilka stycken som är bäst i den boken, tänker jag bjuda på en annan favorit från Haruki Marukamis Sputnikälskling:
(s.182)
Åt molnens flykt anförtror jag mitt öde.
Åt det friska gräsets doft och vindens brus överlåter jag lugnt mitt hjärta.
Vad jag vet och vad jag inte vet - och till och med skillnaden mellan dessa saker -
spelar inte längre den minsta roll för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar