Sommarlängtan

Den senaste veckans värmebölja gör att jag längtar så efter sommaren och framförallt efter semestern. Nu har nedräkningen börjat på allvar. Givetvis har också planeringen av årets sommarläsning satt igång och bokhögen är som sig bör redan ordentligt hög. Det måste ju finnas något för såväl strandkanten, hängmattan som de regniga dagarna. Högen kan delas in i två sektioner: på vuxenfronten har jag satt mig för att läsa de flesta böckerna från förlaget Sekwa. De ger ut fantastisk litteratur av franska författare. Ett exempel är förstås underbara Igelkottens elegans av Muriel Barbery. På barn- och ungdomsidan kommer Jenny Valentine att dominera. Jag har ännu inte hunnit läsa en enda bok av henne, trots att jag tror att hennes böcker, där tillfälligheter ofta skruvar till handlingen ordentligt, kommer att passa mig som handen i handsken. Här blir det titlar som Trasig soppa, Hitta Violet Park och den nyutkomna Myrstacken. I dagarna ska jag också få den svenska översättningen av Melina Marchettas underbara Jellicoe Road.

Den längtar jag extra mycket efter!

Känslan av att någonting saknas

Jag har nyss läst Kristoffer Leandoers och Åsa Ekströms Namnsdagsflickan och känner mig tämligen tveksam till vad jag tycker om den. För jag borde tycka om den. Det är en grafisk roman som blandar fantasy med socialrealism - det är några av mina litterära favoritingredienser.

Kim och Robin är bästa vänner, båda med struliga hemförhållanden och ett stort behov av att fly verkligheten. Deras sätt att fly blir att skapa en egen värld, det medeltida landet Berghendia. Efterhand blir det svårt att komma överens om Berghendias öde och de båda vännerna bråkar sönder allt. Robins lillasyster, som kallas Namnsdagsflickan, försöker medla och föra in mer kärlek och värme både i verkligheten och i Berghendia. Kim och Robins vänskap sätts på prov, men när Namnsdagsflickan hamnar i koma misstänker de att hon har fastnat i deras parallella universum och måste nu komma på ett sätt att få henne ut ifrån Berghendia.

I Berghendia får vi i en parallell berättelse följa prinsessan Leana, som alltmer tröstlöst försöker styra sitt land och rädda dess invånare från invasion från fladderormarna. Hennes närmsta rådgivare sviker henne och hon tvingas göra en resa på liv och död, där hon får omvärdera det mesta med sitt liv.

Insprängt i allt får vi dessutom ta del av Kims superhjätestrip om Kassandra Karat och dessa inslagen är väldigt bra och Åsa Ekströms illustrationer är otroligt snygga.

Det är en fin berättelse, med väldigt fina illustrationer. Men den berör mig inte. Jag funderar på vad som egentligen är syftet med boken. Vill författaren berätta en historia eller varna oss för att ägna oss åt eskapism? Är det så att det är en för stor berättelse i ett för litet format? Hade det behövts mer utrymme för att jag skulle kunna känna något för Namnsdagsflickan och Leana? Jag får nog fundera vidare på det, men Namnsdagsflickan fångar inte mig. Det är något som saknas.

Fler som skrivit om Namnsdagsflickan:
SvD, Swedish zombie, Barnboksprat, Flaskposten

This is what love feels like

Jag har sett en helt fantastisk film som jag tänkte tipsa om såhär i långhelgstider. Regissören heter Mike Mills och filmen Beginners. Huvudpersonen Oliver, som spelas av Ewan McGregor, har i filmens början förlorat sin pappa. Handlingen hoppar fram och tillbaka i tiden. Dels får vi tittare lära känna Olivers pappa som kommer ut som homosexuell efter att hans fru dött. Då är pappan, Hal, 75 år gammal. Det handlar om ett sent sexuellt uppvaknande och ett sätt att i ordets sanna mening leva livet. Dels fortsätter filmen där vi första gången får träffa Oliver - ett par månader efter att pappan dött. Här får vi följa hans försök att hitta tillbaka till och få sin vardag att gå ihop igen. Kanske finns det också saker som behöver förändras. På en maskerad träffar han en vacker skådespelerska som han blir handlöst förälskad i. Oliver får kämpa med den egna rädslan för att släppa någon inpå livet och önskan att göra mer som pappan gjorde de sista åren: ta vara på livet i allmänhet och kärleken i synnerhet.

Det här är en så vacker film. Den handlar om svåra saker utan att bli alltför tung.  Det är fantastiska miljöer och underbara människoporträtt. Det finns situationer att skratta åt, eller snarare skratta med. Jag sitter med tårar i ögonen genom hela filmen.

På ett bra sätt.
Se den!

Eld

Nu har jag läst färdigt andra delen i Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs planerade trilogi om den lilla staden Engelsfors i Bergslagen - platsen för apokalypsens början. Jag måste erkänna att det tog en bra stund att koppla rätt namn till rätt karaktär. Det märktes att det gått lite för lång tid sedan jag läste Cirkeln, första delen. Men när jag väl klurat ut detta och kunde koncentrera mig på handlingen kan jag bara konstatera att författarduon gjort det igen och kanske till och med lite bättre den här gången.

Eld dryper av socialrealism och författarnas tecknande av den lilla småstaden Engelsfors och dess invånare är helt fantastisk. Engelsfors är en typisk trött småstad, som känns stagnerad och tom på engagemang och entusiasm. Därför blir den delen av boken som handlar om uppstartandet av den sektartade rörelsen Positiva Engelsfors, PE, helt briljant. Staden behöver något att tro på, och nästan alla rycks med i de förföriska tankegångarna (som även vårt samhälle idag präglas av) om att var och en är sin egen lyckas smed, att de som misslyckas helt enkelt inte har en tillräckligt positiv inställning. (Det får förstås mig genast att tänka på Barbara Ehrenreichs bok Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.) När jag skriver hela staden menar jag förstås inte våra utvalda häxor. Minoo, Linnéa, Ida, Vanessa och Anna-Karin är redan från början skeptiska, och börjar så småningom misstänka att det finns någon form av ond magi inblandat i rörelsens succéartade framfart. 

Precis som i första boken är jag så imponerad av hur de utvalda inte allihopa är goda eller lätta att tycka om. Vi skaffar oss väl alla våra favoriter, men det går helt enkelt inte att tycka om dem allihop. Den karaktär som jag, såväl som de andra utvalda, har svårast för - Ida - ges dock ganska mycket utrymme i Eld och trots att jag kanske inte riktigt förlikas med henne så ökar min förståelse för henne genom denna bok. 

Så, apokalypsen hägrar för tjejerna och spänningen trappas upp ytterligare lite i Eld. Rådet, i form av två dryga överlägsna stockholmare, dyker upp för att ställa Anna-Karin inför rätta för sitt missbruk av magi i förra boken. Det blir viktigare än någonsin att tjejerna håller samman.

Samtidigt fortsätter vardagen för de utvalda, och här blandas prestationsångest i skolan med rädsla för föräldrarnas eventuella skilsmässa. Givetvis finns det också inslag av olycklig kälek. Det är i den här blandningen som böckernas styrka ligger, åtminstone för mig. Bara för att världen går under slutar inte vardagen att existera.
Däremot vet jag inte hur min vardag ska kunna gå ihop med den långa längtan efter nästa del som nu väntar!!


Fler som skrivit om Eld:
Kulturbloggen Bokhora SVD DN