Jag har nyss läst en av de jobbigaste böckerna på länge. Jag undviker helst den här typen av böcker, böcker som jag vet på förhand kommer att få mig att må dåligt, men den här gången kunde jag inte låta bli. Jag har förstås läst Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”, den första delen i en trilogi om Sveriges och homosexualitetens historia. Första delens undertitel är Kärleken, de två nästföljande som kommer under 2013 heter Sjukdomen och Döden. Det ska bli spännande att se hur de vävs ihop alternativt skiljs åt, för i Kärleken är både Sjukdomen och Döden mer eller mindre påtagligt närvarande.
Vi får träffa Benjamin och Rasmus, från småstads- och Jehovas Vittnes-uppväxten, till mötet med den riktiga familjen i Stockholm där man för första gången får visa vem man är och vad man känner. Stockholm på det toleranta åttiotalet, där homosexuella kan träffas på platser där man dricker kaffe och öl, eller på platser där man inte pratar utan har sex. När man ännu inte vet vad HIV är för något, när det endast är ett vagt växande orosmoln som nämns på nyheterna mellan allt annat elände.
Men där trots allt folk blir sjuka, och flera karaktärers hemska och sorgliga öden förebådas av bokens berättare. Jag läser boken med tårar i ögonen och en klump i magen, med en önskan att det inte fanns fler delar och berättelser att berätta, utan stanna vid en julafton där Benjamin och Rasmus går genom ett snöigt Stockholm hand i hand med världen för sina fötter.
Boken är som en dokumentärroman och jag tycker att Gardell är briljant. Boken är ett tidsdokument men också en kärlekshistoria. DN Kultur skrev idag att Gardell med det här verket har skrivit in sig i litteraturhistorien och jag tror att skribenten har rätt.
Obligatorisk läsning på det här tycker jag!
